Att ge sig in i ett förhållande med mig, är inte det lättare. pågrund av mina ''problem''. Du visste det från början, du visste att det inte går att bete sig som man vill. Fast du är 21år, och ungdom. Så går det inte! Har du gett dig in i ett förhållande med mig, finns det regler. Det finns krav! Annars kan vi inte fortsätta, det bara är så.. Jag trodde att du skulle acceptera det. Jag trodde att du förstog. Vi kan börja om, men allt annat går inte börja om. Jag har min problem, jag har min regler, jag har mina krav, jag har ett LVU. och det måste skötas & följas. Allting är inte så enkelt för mig. Som du verkar tro att det är. tyvärr! Vill du leva ett liv, som du verkar vela. Att skriva & göra som du vill. Då får du göra det utan mig. För så länge du och jag är ett.. fungerar det tyvärr inte! Jag älskar dig, det är inte det, det handlar om. För jag kan inte tänka mig någon annan än dig. Så många motgångar vi haft, men ändå tagit oss igenom. Så många motvindar vi haft mot oss, men ändå står vi kvar med varandra - hand i hand. Du är den bästa jag kan tänka mig, jag kan inte få det bättre en med dig. Muren vi byggt upp tillsammans nu. På 132dagar! Har jag inte orkat byggt upp med någon annan.. Våran mur är så hög nu, att vi knappt når upp till att fortsätta bygga den! Det finns ingen som kan ta sig igenom det, och försöka förstöra mellan oss. Den är för hög, den är för tjock. Den enda som kan ta sig igenom den, är vi. Föratt det är vi som byggt den. Det är vi som vet hur den går att krossas. Låt inte den falla. Låt inte muren falla. Hur dålig dagar vi än har med varandra, så räknas det inte! Vi stannar hos varandra. Det är som om att vi har ett osynligt band emellan oss, som drar oss till varandra. Fast vi egentligen bara vill vända ryggana till varandra, och gå åt olika håll. Men här står vi än idag. Men varandras hjärta, med varandras tankar, med varandras drömmar! Jag älskar dig, mera en allting annat.

Jag har gått för långt, kan inte sluta gå
Hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå
I ett ensamt rum, en sekund blir tusen år
För ljus att nå. Så djupa sår 
Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om
Men jag vänder om, än en gång
Orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt
Jag har gått så långt, nästan blivit van
Historien upprepar sig och slutar alltid likadant
Sidan som går vidare har någon redan rivit av
Så jag griper tag i vita blad
Om inte jag var feg, om inte du var den som hade rätt
Hade väl du aldrig kunnat genomskåda allt som skett
Förlåt att jag aldrig någonsin sagt förlåt

Känner föratt vara ensam, i mitt mörka rum. Men musiken i öronen. lägga mig ner, blunda. och bara drömma om hur jag skulle vela ha det! sedan somna, och vakna upp till någon bättre.

Nu lägger jag mig, min header är bara en slarvbild. Ska fixa bättre till veckan, missa inte min mobilblogg : http://www.mobilblogg.nu/josefineastner godnatt, alla bästa speciellt jonas

Äntligen framme i örnsköldsvik, efter hundra års, bilresandes (kändes det som)  Nejdå, där överdrev jag. Än så läänge känns det ovanligt bra. Suger bara att min älskling inte är här. Och att jag inte får ha någon som håller om mig hela nätterna.. eller någon som kliar mig på ryggen tills jag somnar.. hm, FML

ÄNTLIGEN är kontraktet påskrivet & klart. Nu sätts det igång med hopp/dressyr- träningar på veckorna. Så får vi se när första tävlingen blir/om den blir. HÄHÄ jag kanske fegar.  

Men självklart krävs det mycket markarbete, och att jobba upp kondition innan tävling. Så jag hinner nog vänja mig. Sen börjar vi lite lätt med att ''hoppa'' över bommar. Så det löser sig nog med liiite mera träning!